Det är oroliga tider i världen. Första världskriget har avslutats och andra världskriget startar i slutet på årtiondet. Krigsföringen hade förändrats i och med de nya flygstridskrafterna och dess bomber som drabbade civilbefolkningen i större omfattning.

Runtom i världen pågick ett intensivt arbete för ett ökande av luftskyddets effektivitet. Sverige inledde en upprustning där nya flygplan köptes in och ett luftvärn upprättades. Ett luftskydd hade som främsta uppgift att begränsa verkningar av luftangrepp direkt eller indirekt mot civilbefolkningen. Angrepp mot civilbefolkningen ansågs nämligen ingå som betydelsefull, kanske rentav dominerande, faktor i ett modernt krig.

1937 godkände Sveriges riksdag luftskyddslagen (SFS 1937:504) och Luftskyddsinspektionen startades. Under arbetets gång stod det också klart att en statlig luftskyddsmyndighet behövde uppbackning från en allomfattande nationell frivillig organisation, så som bland annat Riksluftskyddsförbundet. Luftskyddsinspektionen svarade för att leda, samordna och övervaka landets luftskydd, vilket var en del av civilförsvaret och syftade till att försvåra flyganfall samt begränsa eventuella verkningar. Det innebar också att de fick ansvaret för att planera, inrätta och underhålla skyddsrum.

VMA (viktigt meddelande till allmänheten) via utomhustyfoner så kallade Hesa Fredrik, testades första gången 1931.

Åren 1936-1937 koncentrerades Föreningen för Stockholms fasta försvarsverksamhet på ”det civila luftskyddets ordnande och genomförande i Stockholm”. Dess ordförande Torsten Nothin valde att inte vänta på bildandet av det statliga civilförsvaret utan tog själv initiativet till en riksorganisation för det civila luftskyddet och den 30 januari 1937 grundades Riksluftskyddsförbundet, som sedermera blev Sveriges Civilförsvarsförbund.

Förbundet bildades vid ett möte i överståthållarämbetets sammanträdesrum där Sveriges samtliga landshövdingar bjudits in till. I Sverige var det en viktig principfråga att hålla luftskyddet borta från militären och undvika ”en icke önskvärd militarisering av samhället”. Landshövdingarnas närvaro skulle ge organisationen status som ett organ understött av den folkvalda statsledningen.

Redan första året bildades 21 länsförbund och i slutet av 1937 fanns 145 lokala föreningar. När andra världskriget bröt ut hade förbundet samlat 160 000 medlemmar och byggt upp 400 lokalföreningar runt om i landet. Det fanns även 3 000 centralt utbildade instruktörer, som i sin tur utbildat 200 000 personer i hemskyddet till hemskyddsledare och hemskyddssamariter.

Förbundets uppgifter var inte militärt anknutna utan man inriktade sig på att sprida upplysning till allmänheten och utbilda civila personer (bland annat hemskyddsledare, hemskyddssamariter och brandvakter). I skolorna startades propaganda och med hjälp av stora planscher fick 1930- och 40-talens skolbarn lära sig hur man gör sitt hem säkert mot bränder och bomber. De fick även lära sig ta hand om lättare skador.

Till sin första förbundsordförande i Luftskyddsförbundet valdes den då kände industrimannen och idrottsledaren, tidigare Asea-chefen direktör J. Sigfrid Edström. Edström innehade posten fram till årsmötet 1945.

40-talet präglas till stor del av andra världskrigets misär när bland annat mat, kaffe, te, bensin och andra viktiga varor ransonerades. För att skydda Sverige och bevara landets neutralitet sattes stora mängder svenska värnpliktiga i beredskap under långa perioder för att vakta landets gränser. Trots att Sverige inte deltog i andra världskriget som krigförande nation var hela landet satt på krigsfot och det svenska försvaret hade en beredskap för att försvara landet mot fientliga anfall. Under den här tiden fortsatte det att byggas flertalet skyddsrum. Den tid under vilken andra världskriget pågick kom därför att kallas beredskapstiden.

Luftskyddslagen (SFS 1937:504) ersattes 1944 med den allra första Civilförsvarslagen (SFS 1944:536). De statliga myndigheterna ansåg då att frivilligheten hade spelat ut sin roll. Civilförsvars- och utbildningsplikt infördes och en omfattande civilförsvarsorganisation byggdes upp. Civilförsvarsplikten gällde alla i riket boende svenska medborgare som är mellan 16 och 65 år, i mån av kroppskrafter och hälsotillstånd. I samband med att skyddsrum byggdes för luftskydd, infördes mörkläggningsåtgärder för såväl byggnader, offentliga platser som fordon.

Civilförsvarsstyrelsen svarade under denna tid för lagerhållning av materiel och förnödenheter till civilbefolkningen. Bland annat lagerhölls skyddsmasker samt materiel och maskiner som skulle användas om Sverige utsattes för flygangrepp eller anfall, då det civila försvaret skulle fungera bland annat som en stödfunktion till räddningstjänsten etc.

Det svenska juridiska begreppet för åtgärder för att skydda befolkning och egendom från krigshandlingar var befolkningsskydd. I allmänna ordalag kallades det dock hemskydd.

Hemskyddet organiserades under 1939, inför andra världskriget. Utbildningsverksamheten kom snart i gång och blev en viktig del av den svenska beredskapen. Hemskyddet ingick i det civila luftskyddet och var den del av luftskyddet som allmänheten kom mest i kontakt med under andra världskriget.

Hemskyddet utgjordes av kvinnor, barn och män som inte var inkallade. De hade till uppgift att skydda det egna bostadsområdet vid flyganfall, exempelvis genom att mörklägga fastigheter, ingripa mot eldsvådor och ge första hjälpen åt sårade.

Hemskyddets redskap var enkla. För brandbekämpning bestod redskapen av pytsspruta eller handpump, några hinkar, svabb, skyffel, yxa och 20–100 liter sand. För första hjälpen användes en liten sjukvårdslåda. Det var dock de hjälpmedel som fanns att tillgå och de fyllde sin funktion. Över hela landet övade man brandsläckning, räddning, mörkläggning och utrymning.

Det kalla kriget var en period av skarpa motsättningar utan konventionellt krig, mellan främst Sovjetunionen och USA. Konflikten pågick mellan åren 1945 och 1991. Från andra världskriget till slutet av 1990-talet genomfördes beredskapsplanering inför krig och krigsfara inom totalförsvaret. Det civila försvaret bestod av olika delar som det ekonomiska försvaret, det psykologiska försvaret samt civilförsvaret.

Ett anfall med kärnvapen utgjorde ett nytt hot och tvingade fram nya planeringsstrategier. Under 1950-talet och 60-talet var det svenska civilförsvaret inriktat på förebyggande skydd av befolkningen mot attacker med ABC-stridsmedel (atom, biologiska och kemiska vapen) samt räddning av liv efter sådana händelser. Skyddsrum i fastigheter slutade byggas i de största städernas centrala delar. I stället skulle det byggas fullträffssäkra befolkningsskyddsrum för dem som oundgängligen måste stanna kvar i städerna efter utrymning. Dess byggnation påbörjades vid mitten av 1950-talet och hade sin topp under år 1960.

1953 års civilförsvarsutredning presenterade under 1958 sitt förslag till civilförsvarets organisation. ”Förslaget avser att skapa en effektiv civilförsvarsorganisation, i största utsträckning anpassad till den senaste vapenutvecklingens krav, samt en ändamålsenlig civilförsvarsadministration i fred” hette det i utredningens huvudbetänkande. Den förändrade synen på befolkningsskyddet ledde fram till hemskyddsorganisationen i syfte att skapa en länk mellan allmänheten och myndigheterna på det lokala planet för att kunna ge befolkningen ledning och hjälp under beredskap och krig.

Broschyren ”Om kriget kommer” började delas ut till svenska hushåll 1943 och utkom i fem upplagor fram till 1987 (de två sista trycktes endast i telefonkatalogen).

År 1951 bytte Riksluftskyddsförbundet namn till Sveriges Civilförsvarsförbund. Behovet av hemskydd minskade eftersom den allmänna försvarsdoktrinen antog att ett framtida luftangrepp med stor sannolikhet skulle inkludera användandet av kärnvapen och därför borde så många människor som möjligt i stället utrymmas i förväg. Genom att tidigt genomföra beredskapsutrymning och krigsutrymning och därmed sprida människor till inkvarteringsområden skulle folkmängden i städerna kunna minskas.

Man beslutade om en ny utbildning som riktade sig mot den enskilda medborgaren. Så skapades självskyddsbegreppet som innebar att den enskilda människan skulle lära sig att skydda sig själv och andra. Dessa utbildningar startade 1961 i samarbete med bland annat Röda Korset och Svenska Brandförsvarsföreningen.