Behovet av strukturer och verktyg

Gjorda erfarenheter och studier visar att de redan utsatta medborgarna drabbas värst vid såväl olyckor som kriser. En av de slutsatser jag drar av detta är att de medborgare som har möjlighet att ta hand om sig själva och hjälpa andra måste tas tillvara. Det ökar nämligen möjligheterna att resurserna räcker till för de medborgarna som inte har samma möjligheter. Orsaken till att man inte klarar sig på egen hand kan vara ålder, funktionsnedsättning, sjukdom eller något annat. Det är fråga om att välja strategi. De offentliga resurserna bör i första hand komma de mest utsatta till del. Det tycker åtminstone jag.

En annan slutsats är att resurserna får en större räckvidd och därmed räcker till för fler, om de är effektivt samordnade oavsett om resursen finns hos staten, kommunerna, företagen eller medborgarna själva och deras egna organisationer. Förresten, oavsett var den finns, är det till stor del frågan om mänskliga resurser. Då gäller det att även ”hjälparnas” nära och kära har det så bra som omständigheterna medger. Om exempelvis den egna familjen är drabbad kommer det att bli svårt att ägna sig åt att hjälpa andra, alldeles oavsett vilken uppdragsgivare man har.

För att ta vara på resurserna när de behövs måste det finnas strukturer och verktyg. Ett sådant exempel inom de frivilliga försvarsorganisationerna är Frivilliga resursgruppen, FRG, och det resursregister som finns och som går under beteckningen ”Max”, ett webbaserat register där man över administrativa och organisatoriska gränser lättare kan hitta frivilliga som behövs för en framgångsrikt krishanteringsinsats.