När det gäller samhällets krishantering måste regeringen tydliggöra, att det är medborgarnas behov av skydd och säkerhet som ska styra hur behoven ska tillgodoses, inte den offentliga sektorns (och för den delen även den idéburna sektorns) egna organisatoriska förhållanden. Det är visserligen beslutat av riksdagen att det är underifrånperspektivet som gäller, vilket talar för att det faktiskt är behoven – inte organisationsstrukturerna – som ska avgöra hur krishanteringsförmågan bäst tillgodoses i samhället. Verkligheten visar dock på att underifrånperspektivet måste få ett ännu tydligare genomslag när besluten genomförs.