Det är Sveriges befolknings behov av stöd för att förebygga allvarliga olyckor, och hantera nöd-/krissituationer, som är vägledande för det arbete som Civilförsvarsförbundet bedriver. Det gäller på alla samhällsnivåer, nationellt, regionalt och – den viktigaste – lokalt. 

Civilförsvarsförbundet har en inkluderande hållning. Den går ut på att ta vara på de möjligheter som varje människa har att bidra till säkerheten och tryggheten. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Jag känner många frivilliga som  lägger mycket tid och engagemang på att bidra till detta. Deras insatser borde uppmärksammas långt mer av de samhällsorgan som vi medborgare gett ansvaret att hjälpa oss, så att allt färre skadas eller förolyckas eller på annat far illa när allvarliga händelser inträffar i vårt samhälle.

Jag vet att det finns andra organisationer som ”tittar snett på oss”, att det finns organisationsledare på hög nivå som t.o.m. försöker att misskreditera Civilförsvarsförbundet och dess företrädare. Jag hade nyss ett samtal från en mycket engagarad  frivillig i Civilförsvarsförbundet om detta. Det är en beklämmande hållning som beskrivs Inte för Civilförsvarsförbundets del, utan för de organisationsledare som försöker utveckla sin egen organisation på bekostnad av andra.

Istället för att samarbeta med samma fokus, sänker man sig själv till en nivå som för tankarna till barnens sandlådor. Det gagnar inte resultatet, sett ur medborgarnas perspektiv. Därför är det inte heller bra för sådana organisationer själva.