Jag är övertygad om att många svenskar fortfarande tror att vi har ett civilt försvar i vårt land, att det finns materiel och förnödenheter lagrade att plocka fram när den riktigt stora krisen – katastrofen – inträffar.

Så är det emellertid inte. Den statliga civilförsvarsorganisationen har avvecklats och kommunernas uppgifter omprövats. Idag bygger det mest på de resurser som finns för ”vardagshändelserna”. Beredskapslagren är avvecklade. Dessutom har tillämpar många butiker ”just in time”-lösningar, som innebär att deras egna lager är mycket små. Det som lagerhålls återfinns i centrallager på allt färre orter i Sverige. Osv. Det handlar om förändringar som genomförts under någon uppmärksammad offentlig debatt, utan att civilbefolkningen varit medbetna om vad som pågått.

Detta inlägg är emellertid inget försvarstal för det som var tidigare. Däremot är syftet att bidra till ökad medvetenhet om att kraven på olika aktörers förberedelser ökat, liksom deras förmåga att på riktigt samverka med varandra för att möta de behov som uppstår när ett samhälle utsätts för större påfrestningar. Den som tror att stat och kommun fixar detta åt oss är fullkomligt vilse i pannkakan. Det är också den som inte se att landets egen befolkning har åtskilligt att bidra med för säkerheten och tryggheten i samhället både till vardags och vid kris.

För att lyckas med detta behövs det en kraftfull och inkluderande strategi, som utgår från det faktum att samhället är större än både staten och marknaden. Möjligheterna finns. Resurserna är i själva verket stora, mycket större i sammanhanget av varandra än var för sig.